Korkeken, i det vetenskapliga latinska Quercus suber, är utan tvekan ett mirakelträd. Korkeken har sitt ursprung i det gamla Medelhavet i sydvästra Europa och nordvästra Afrika och har varit en art av kulturell betydelse och använts över hela världen sedan urminnes tider. Även de gamla romarna använde delar av detta träd för att skapa sina sandaler och för att bära fiskenät i Medelhavet. Korkek har varit med oss ​​från antikens kultur till våra dagar, knuten till mänsklighetens framsteg.
Livskraftig korkek
En annan anpassning som korkek använder sig av under tuffa miljöförhållanden är en egenskap som den delar med alla sorters ekar, av vilka 600 arter lever över hela världen (fortfarande vid liv till skillnad från utdöda).
Denna utveckling är kranroten, som är den enda huvudroten som går djupt ner i jorden för att nå grundvattennivån där fukt är mycket mer tillgänglig än över den nivån. När en ekollon först spirar använder den det mesta av energin som lagras i fröna för att driva ner en ensam rot i marken på jakt efter grundvatten.
När en ek väl hittar detta vatten kan den återfukta huvudsakligen från den källan under större delen av sitt liv. Denna anpassning gör att eken, och särskilt Quercus suber, kan frodas i torka. Denna överlevnadsmekanism gav korkeken förmågan att stå emot torkan i Medelhavsområdet under det senaste geologiska förflutna.
Kork och kulturell tradition
Den kulturella relationen mellan korkekar och mänsklig civilisation är djupt förankrad, liksom träden själva. I montados i Portugal och Spanien odlas dessa träd idag i öppna pastorala lundar som fungerar som mångfacetterade jordbrukslandskap som genererar en mängd olika grödor och stödjer en bred biologisk mångfald av inhemska undervegetationsarter.
Den första och viktigaste odlingen av den berömda montado är vad Quercus subercus ger med sitt vanliga namn - kork! Korkekbark är ett traditionellt källmaterial som används för att plugga vinflaskor, och det kan även användas i korkbrädor, inuti cricketbollar, i påsar och flera andra korkbaserade produkter.
Lyckligtvis kan barken på dessa underbara träd skördas en gång vart nionde år, de växer igen utan att skada levande varelser och anses vara en förnybar resurs. I hela de portugisiska montados i Douroflodens dal separerar specialiserade skördare barken från korkekar på stora plattor med en liten yxa, en traditionell agroskogsbruk som har stöttat portugisiska landsbygdssamhällen i generationer.
Det finns strikta lagar runt om i landet som reglerar skördemetoder, inklusive till vilken höjd bark kan tas bort, upprepade skördavbrott och andra regler som skyddar både friska träd och kork som en hållbar kulturell resurs.
Livsmiljö för korkekar
Alentejo, Portugal
Korkekar kommer från Medelhavsområdet och kräver ett specifikt ekosystem som kallas "Dehesa" på spanska (eller Montado på portugisiska). Anledningen till att jag nämner termer på dessa två språk är att de flesta korkekar växer i Portugal (32 % av korkekskogarna i världen) och Spanien (22 %).
Och tittar vi på korkproduktionen så lutar siffrorna ännu mer mot Portugal, då mer än hälften (52,5%) av all kork produceras i Portugal. Det är särskilt häpnadsväckande att nästan tre fjärdedelar av portugisiska korkekar växer i endast en region - Alentejo. Därför kan vi verkligen kalla Alentejo för den mest korkskruvsplatsen på jorden!
​
Almedíjar, Spanien
​
Med detta i åtanke finns det också ett speciellt område i Valencia som är känt för sitt överflöd av korkekar. Platsen jag pratar om är naturparken Sierra de Espadán. Ett utmärkt exempel på denna typ av ekosystem finns strax utanför Almedíjar (Castellón). Området med det förutsägbara namnet La Dehesa i synnerhet är ett utmärkt exempel på en korkekskog.
